Anledningen till den stora träningsfrånvaron är helt enkelt att jag inte haft någon lust. När jag tränar vill jag att det ska vara roligt annars försvinner själva meningen med träning. Att det sen ofta är plågsamt att köra t.ex. intervaller är en annan femma, men efteråt ska det alltid kännas skönt plus att det inte tagit tid ifrån något annat som är av vikt idag, som familjen. Sommaren har varit full med familjeaktiviteter och när det dykt upp en lucka för att sticka ut med cykeln har jag ändå känt att det är hemma med barnen jag vill vara.
Nog om detta. I fredags var jag ledig från jobbet och hade under veckan tänkt på att det inte blivit så många träningsmil i år. Med fredagens pass på nära 13 mil har jag lyckats komma upp i 97 mil i år. Det var länge sen jag cyklade så lite på ett år, men ju större barnen blir ju mindre tid känns det som det blir för egen fri tid. Målet i fredags var att få till något på 10+ mil och det blev alltså aningens längre.
Cyklade ner mot Södertälje och sen vidare ner till Sorunda där jag styrde norrut mot Tungelsta. Där borde jag valt raka vägen hem via Västerhaninge men tog svängen över Årsta havsbad istället. Trött var jag redan nere i Sorunda, men sista biten hem från Huddinge gick i knapp styrfart kändes det som. Men nu efteråt känns det riktigt bra. Trodde tröttheten skulle komma tidigare och att jag skulle få korta ner sträckan rejält. Men förutom tröttheten var det inga andra fysiska problem annat än lite stelt i nacken och över delen av ryggen.
Nu får vi se om vädret slår över till total höstrusk eller om det håller i sig lite till så jag kan få till ett kortare pass om nån vecka när jag återigen har en ledig fredag. Vore gott att kunna kliva över 100 mil i år i alla fall innan trainersäsongen infinner sig.
Bulle i Sorunda.
