När pannbenet sviker.

Tidig uppstigning idag eftersom min kära sambo tagit de två senaste dagarna. Det blev lite sent igår så det tog mer än halva förmiddagen innan jag började komma i fas. Då hade jag och barnen hunnit med att vara ute en sväng och grabben fick komma iväg till BMX-banan och trampa runt lite. Lite fix blev det hemma innan vi åkte iväg på lite ärenden. Även fast det varit en lugn söndag var det inte 100% pepp att hoppa upp på trainern för lite intervaller.

Körde samma variant som senast: 4x10 minuter, 2 minuter vila mellan varje, ökning med 10W per intervall. Funkade hyffsat de tre första, men på den fjärde kände jag att det inte skulle hålla att öka effekten och hålla ut i tio minuter. Så jag fortsatte med samma effekt som den tredje men det var med nöd och näppe att jag höll ut. Tendens till spykänsla mot slutet, men det visar å andra sidan att jag tagit i lite, eller hur?

Kollade Milan-San Remo som gick av stapeln idag. Spännande blev det och imponerande att se hur de far fram i alla skarpa kurvor under de blöta förhållandet som rådde. Själv har jag aldrig fått uppleva att gå omkull i vått väglag. Faktiskt bara vurpat en gång och det var på VR för några år sedan i låg fart. Då behövde jag inte ens syna asfalten, utan jag landade helt sonika på en annan gubbe, han som orsakade kraschen faktiskt. Så det blev en mjuklandning och både jag och cykeln klarade oss. 

Gubben då? Jo, han klarade sig fint också.